Tyvärr springer jag för ofta på texter, som förvisso har en tydlig avsändare, men som lika tyvärr också är alldeles för otydliga kring vem mottagaren är. Jag kommer troligtvis att få mothugg på detta, men det vanligaste felet är något så enkelt som att du helt plötsligt blir man, eller inte heller ovanligt att det också står er, precis som att du fick chansen att tala till en homogen flock.
Problematiken är enkel.
Nummer ett. Välj ut valfri person i din närhet att genomföra ett öppet och fritt samtal med. Var envis och tilltala konsekvent honom eller henne som man. Ta tiden för att se hur länge du kan fortsätta utan att tappa din samtalspartner fullständigt. En mening kan vara en felsägning. Två meningar är en vana. Det blir helt enkelt ointressant. Så regel nummer ett: tala rakt och direkt.
Problem nummer två. Ni och er. Handen på hjärtat, när satte du dig senast ner med en eller flera personer och tillsammans läste en text? Du talar alltid till en person, även om läsarna är flera. Krångligt? Jag tar det igen. Du talar alltid till en person, även om läsarna är flera. Det handlar bara om att vara artig och rak med ett vanligt du, allt sedan Bror Redex såg det för bäst att avskaffa ni-och-er-tilltalet i och med du-reformen på 1960-talet. Regel nummer två: Var personlig med ett du.
Bli istället bättre på att kommunicera genom att du(!) istället faktiskt vågar vara personlig och tilltala läsaren (eller tittaren eller lyssnaren eller…) personligt. Genast har du(!) öppnat ett par dörrar till att faktiskt ta första steget till att bygga en sund och långvarig relation till denne.
Finns det tillfällen då ett du blir fel och det faktiskt är bättre att tala till en grupp? Använd gärna kommentarfältet.
